Hejsan,
Detta mail skrivs precis som förra från Penang i Malaysia. Jag har i
stort sett spenderat tiden sen dess i Indonesien.
Det första jag gjorde dock var att jag läste i en tidning att Alanis
Morisette skulle uppträda i Kuala Lumpur (KL) dan efter så jag slängde mig
på en nattbuss ner till KL. Efter lite letande bland kartor upptäcker jag att
spelningen äger rum i Shah Alam som ligger typ 2 mil utanför stan. Hm,
men jag hittar i alla fall en buss som går dit och fixar en biljett till
konserten för 80 ringit, en sisådär 200 spänn. Konserten var bra, även
om publiken inklusive undertecknad uppskattade låtarna från Jagged Little
Pill mer än den senaste Supposed Former Infatuation Junkie. Tack vare att
jag smilade in mig hos en back-stageflicka fick jag även en signerad
affisch av Alanis! Affishen höll dock på att gå förlorad när jag råkade kalla
backstageflickan för Nancy istället för Cindy (Typiskt kvinnor :) )
Att sticka tilbax till KL visade sig vara lite problematiskt eftersom det
inte gick några bussar längre. Dock säger alla att om man är utlänning i
Malaysia är det väldigt enkelt att få lift så jag gick fram till en kille och
undrade om jag kunde få lift till KL. Visst, hoppa in sa han. Det visade sig
att han var sångare i ett band som skulle till Penang dan efter vilket jag
också skulle så jag fick lift ända till Penang och fick se deras uppträdande
i Penang vilket var intressant.
Därefter bar det iväg till Indonesien igen och första stopp var Jakarta
vilket var en riktig asiatisk storstad. Lämpliga adjektiv för att
beskriva stan är följande:
STOR, kaotisk, förorenad, vild, spännande och intensiv.
Borobudur
Här finns lite fler bilder från Borobudur
Jakarta ligger på ön Java och där såg jag templet Borubodur lite
utanför Yogyakarta. Templet är det största buddist-templet i världen och
riktigt imponerande. Några stackare har släpat dit 60 000 kubikmeter
sten och byggt ett gigantiskt tempel i form av en symmetrisk stupa
(buddistisk term som innebär nånting fysiskt som representerar ett "sinnes-läge"
i
olika stadier som används för att nå nirvana, typ. Ja ja, Jag har aldrig
hävdat att min 4:a i religion var särskilt välförtjänt!!!) Det finns
hundratals Buddha-figurer enligt bild ovan, samt hundratals meter med
utmejslade stenfigurer, ofta Buddha i olika scenarios. Minst sagt imponerande.
Jag skrev en artikel till Lundtan vilken återfinns här.
I östra Java finns Mount Bromo som är en minst sagt spektakulär vulkan.
Vi gick upp klockan 5 på morgonen för att vara där vid soluppgången vilket
var fantastiskt. Tänk er en gigantisk vulkan med krater där det ständigt
ryker från jordens innanmäte. Gissa om det luktade svavelväte :) Från
vulkanens krater hade man en enorm utsikt. Hela landskapet var typ efter
katastrofen, eller som man kan tänka sig att det ser ut på månen.
Därefter stack jag till Bali där jag var ungefär en vecka.
Iofs en
vacker ö, men fullständigt överexploaterat med turister lite
överallt. Varje
infödning man träffade ville sälja någonting, antingen
delfinturer, saronger,
you name it.
Inget imponerande.
Lombok, lite öster om Bali var betydligt trevligare. Mer
avslappnat och
vackrare. Jag bodde några dagar på en liten ö, Gili Trawanga
vilket var
ganska primitivt men trevligt. Den stora attraktionen här är
snorkling.
Det var första gången för mig och en annan enorm upplevelse.
Runt ön fanns
det intakta korall-rev och känslan av att simma omkring bland
miljoner
fiskar i alla möjliga färger går inte att beskriva. Varje gång
man kom upp över
ytan fann man vår verklighet så tråkig så, äsch tillbax till
the under water
world! Fyra timmars snorkling hade dock en liten biverkning. När
ska
man lära sig att vatten inte skyddar särskilt bra mot tropisk
sol? Jag
brände mig ganska kraftigt och i över en veckas tid kändes det
som hela ryggen
utsattes för "1000 nålar" när jag rörde mig (du vet,
när man två grepp
om en annans arm och för i motsatta riktningar).
Efter Lombok stack jag rakt igenom ön Sumbawa för att nå
Flores vilket
var en vacker ö. Det var regnsäsong när jag kom dit så hela
ön var väldigt
grön. ön ligger i ett mycket instabilt vulkaniskt område
vilket satte spår.
ön var "bergig" och mycket "scenic". Precis
väster om ön ligger två mindre
öar, Komodo och Rinca. Det förra namnet kanske ger upphov till
ringande
klockor.
Mycket riktigt är det här Komodo-varanerna återfinns. Dessa är
tre
meter långa bestar som väger ca 150 kg. Jag och ett gäng
tyskar och en israel
hyrde en båt (med kapten) för två dagar. Första dagen stack
vi till Komodo
och med en guide börjar vi gå omkring på ön. En guide bör
man ha eftersom de
inte är helt ofarliga. En schweizisk baron försvann spårlöst
25 år sen och 10
år sen blev en infödning uppäten av varanerna. Dock tycker de
inte om
människokött så oftast undviker varanerna människor. Det är
således samma resonemang
som gör att man känner sig helt trygg i sällskap av hajar (sarcasme
mode:
on) Det dröjde inte länge förrän vi ser en av dessa bestar
promenera från
oss. återigen är det en upplevelse som inte går att beskriva.
Sammanlagt ser
vi en 8-9 stycken varaner på ön.
Därefter stack vi till the Red Beach. En strand där sanden var
röd och
med intakta rev så vi snorklade igen. Dock fanns det fullt med
folk i övre
medelåldern. Vi insåg ganska snart att de var amerikaner
eftersom de
alla såg ut som Jerry Seinfelds föräldrar från den populära
TV-showen.
På kvällen ankrade vi intill ett mangrove-träsk där enorma
fladdermöss
(fruit bats eller Flygande Hundar), höll till. Vid skymningen börjar
de flyga
mot månen och med risk för inflation: ytterligare en härlig
upplevelse, att
se tusentals enorma fladdermöss flyga.
Efter solnedgången stack vi till Rinca som är en annan ö där
det finns
gott om vild-liv, inklusive komodovaraner. Det var minst sagt
lite darrigt
att gå omkring bland obefintliga stigar i beckmörker med
vetskap om att det
kunde finnas gigantiska ödlor runt omkring en. Dan efter stack
vi ut på nytt
med en guide. Vi var fem personer plus guiden. Fem av dessa gick
vid ett
tillfälle på vänstra sidan av stigen medan jag gick på den högra
och
precis när jag ska sätta ner min fot upptäcker jag en orm
precis där jag var
på väg att sätta ner min fot.
 |
I efterhand har jag fått reda på att ormen är en s.k
Russel's viper, En mycket giftig orm som är bland de tre värsta "människodödarna". |
"Hey, look at this, cool snake" sa jag. Guiden var
dock inte lika entusiastisk. "BE
CAREFUL!!! It very dangerous. It bite, 2 hours, you dead" förklarade
guiden. Trots en något primitiv avsaknad av grammatisk finess
framgick
budskapet med all önskvärd tydlighet. Med tanke på att vi var
ungefär tre timmar iväg
från närmsta telefon och vem vet var det det finns orm-serum
var jag
tämligen tacksam över att man efter 10 månader i Asien har lärt
sig att se upp
vart man sätter fötterna. Jag har också förstått att mina
flip-flops och shorts
som jag bar vid tillfället förmodligen inte hade skyddat nämnvärt
mot ett ormbett.
Vidare såg vi flygande ödlor, vattenbuffalos, en massa coola växter
och
en av de största spindlar jag nånsin sett. Vi stiftade oxå
bekantskap med
nån form av fluga jag aldrig sett förr. De var de mest f-bannat
envisa
saker jag nånsin mött. De var stora och satte sig på våra ben.
Om man slog på dem
med handflatan så blev reaktionen inte sudden death utan de flög
och satte
sig på andra benet istället! Ibland bet dem oxå. Det enda som
hjälpte var
att med båda händerna fösa bort dem, med start från låret
och neråt.
Därefter fick man göra samma procedur på andra benet, och sen
tillbax till det
första ad infinitum. Lägg där till att vi promenerade
samtidigt. Nu vet jag
var Monty Python-gänget fick inspiration till sketchen "Silly
Walk"! De
stack till Komodo!!!
Dessutom fick vi återigen see dessa härliga varaner.
På Flores stack jag till en liten by där inte mycket har hänt
de
senaste århundradet. . Byn tillhörde Ngadafolket och dess
layout var mycket
traditionell. Ungefär 20 hus fanns i byn i två rader som vette
mot
varandra.
På planen mellan husraderna fanns det fullt med stora religiösa
symboler. Det intressanta är att folket här blev omvända till
katolicismen ett
par hundra år sen, men har ändå behållt sin animistiska tro
och låtit den
smälta samman med kristendomen. Klart intressant. Jag stack dit
ensam och
snackade lite med dem, på blandad engelska och indonesiska och
de bjöd mig på
hemodlat kaffe (riktigt gott). Kvinnorna tuggade på betel nuts
vilket
gjorde att de såg ut som mord-offer från en actionmovie med röd-färgade
tänder, läppar och tunga.
Indonesiskt kaffe är för övrigt en höjdare. Det serveras på
samma sätt
som turkiskt, dvs kaffe-sumpen lägger sig på botten av glaset.
Om man vill
ha kaffe med mjölk serveras det med "mjölk på burk".
Detta är något av det
sötaste jag nånsin har smakat. Tänk er mjölk där man häller
i socker
tills dess man får en mättad lösning. Därefter lyckas man lösa
lite mer
socker. Om man skulle smaka detta rent känner man riktigt hur
tand-trollen
utbrister "HAPPY HOUR!!!" och improviserar ett party!
Kaffe med mjölk smakar för övrigt ungefär som Selecta-maskinernas,
automaterna man hittar i anslutning till Lund universitets
lokaler, s.k. cappucino
Ett par dar senare stack jag österut på Flores till Kelimutu.
Uppe i en
vulkanmiljö hittar man tre olika sjoar, alla med olika färger.
När jag
var där var en sjö turkos, en mörkbrun och en svart. Med tiden
brukar de
byta färg utan förklaring. Vackert!
Bilder
hittar ni här.
Dan efter var jag med om en jordbävning! Inte en särskilt stor,
men
eftersom halva Flores utraderades 1992 i ett skalv hade man lite
respekt för
natur-krafterna.
Detta var höjdpunkterna på den senaste Indonesien-resan.
Lite personliga åsikter om Indonesien:
Språket:
Verkar vara löjligt enkelt. Jag har aldrig blivit missförstådd
när jag har försökt
prata det. Västerländskt alfabet och avsaknad av toner gör att
det känns som
en befrielse jämfört med mandarin och Thai. Det tog mig 2 månader
att säga
nånting i Mandarin som folk förstod. I Indonesien gick det på
första
försöket. Volymen avancerad indonesisk grammatik (som för övrigt
är en
själmotsägelse) skulle kunna tryckas på en tändsticksask (nästan).
Lite exempel.
gata: jalan. Om man säger jalan jalan, dvs 2 ggr betyder det gå
(walking)
Det är även poetiskt. Mata är öga och hari dag. Matahari,
dagens öga
ordagrant betyder sol!
Människorna:
Indonesier är förmodligen världens mest nyfikna och oblyga människor.
Denna kombination gör att man antingen återfinner sig själv i
konstant
konversation eller låtsas man vara döv (vilket jag gjort ett
antal
gånger).
Ungefär vart femte sekund hör man "Hello mister/miss/mrs"
(beroende på
kunskapen i engelska). En gång i minuter får man frågan vart
man är på
väg. Standardsvaret är Jalan Jalan, dvs promenerar. Det
intressanta är
responsen man får efter detta nonsenssvar. I 9 fall av 10 säger
infödningen
nånting i stil med "Ah, jalan jalan" precis som om det
fanns nån form av
efterlängtad information i detta anti-svar. På en båt där den
enda destinationen var
Surabaya fick jag ofta frågan vart jag var på väg. "Surabaya
så klart,
vad tusan tror du pucko??? Krakatau???", ville man säga men
svaret Surabaya
var informativt eftersom de verkligen såg ut att få sin
nyfikenhet
tillfredsställd. Oftast fungerade dock frågan som en sorts inkörsport,
dvs om man besvarade denna fråga var det fritt fram för resten
av frågorna,
dvs: var kommer du från, är du gift, har du barn, är du
student, hur gammal
är du osv.
I datorsammanhang finns det ett begrepp som heter FAQ, frequently
asked
questions. Helt enkelt en samling av ofta förekommande frågor
med svar.
Nästa gång jag kommer till Indonesien ska jag ställa i ordning
en FAQ
och vara beredd att dela ut!
Indonesier är ett vänligt folk men de vet inte hur mycket uppmärksamhet
man får som västerlänning. De vet inte att den o-artiga västerlänningen
som
inte vill prata med dem har fått samma frågor 70 ggr tidigare
samma dag.
Transport i Indonesien är ett annat intressant fenomen.
Till att börja med är en indonesisk buss alltid full. En tom
eller
halvfull buss existerar per definition ej. Ovanpå en buss hittar
man alltid
baggage, ofta levande djur som getter och kycklingar och ganska
ofta människor.
En indonesisk buss har aldrig dörrarna stängda utan utanför
varje
dörröppning hänger det alltid en 5-6 personer. Dessa personer
verkar finna
bussresan lite tråkig så de förgyller sin tillvaro genom att
klättra mellan
bussens två dörröppningar samt till/från taket under tiden
bussen gör en
sisådär 70 knyck. Bussarna i sig verkar vara utrangerade från
Bangladesh's
statliga bussbolag (fast betydligt mer reliabla än ex. Kinas
bussar som bröt
samman i snitt två gånger per resa).
Ok, hur körs bussarna då. Nedanstånde beskrivning är "höjdpunkterna"
samlade. Inte alla bussresor går enligt följande:
Trafiken fungerar enligt näringskedjemetoden beskriven i förra
mailet.
Således väjer oftast en bil för en buss på samma sätt som växtplankton
(antar jag) väjer för en abborre. Lika fordon utkämpar sin
darwinistiska kamp medelst chicken-racemetoden (föraren som väjer
först förlorar).
Vänstertrafiken i Indonesien ska utläsas som att trafikanter
har en
svag preferens att föredra vänstra väghalvan.
Föraren då? Ok, föreställ er en crack-missbrukare i abstinens
efter sin
drog och således kör som om Krakatau exploderar bakom sig.
Detta hindrar
honom dock inte från att panikbromsa varje gång han ser en
potentiell kund
vid vägkanten. Ständig acceleration, omkörning av omkörning i
back-krön får
en att fundera över om den bruna färgen på bussens utsida
kommer från lera
eller torkat blod från numera mindre levande djur/människor.
Varje gång
bussen stannar vid ett större kommunikationsnav stormas bussen
av ett
stort antal försäljare som trängs med folk som ska av/på i gängse
asiatisk
köbildningsteknik (also known as, survival of the fittest). Det
värsta
är nog att man finner ovanstående fullständigt normalt numera!
Vid ett tillfälle åkte jag i en buss som var så packad att jag
fick sitta bredvid föraren,
med växelspaken mellan mina knän!!!
Det är oxå slående att jämföra Indonesiens trafik med
Malaysias. När
jag kom tillbax från Indonesien tog jag en färja från Jakarta
till Singapore
och från Singapore funderade jag över vart jag ville åka. Jag
ville till
Penang som ligger i norra Malaysia men jag tänkte att det skulle
ta för lång
tid att resa dit så jag tänkte att Kuala Lumpur som ligger
ungefär i mitten
var lagom så jag tog en buss dit. Bussen går ungefär klockan
21 så jag
borde vara framme kanske omkring 7-8 på morgonen tänkte jag.
Yeah, right. Jag
kom fram klockan 2 på morgonen. Att åka buss i Malaysia är som
att sitta i
en tidsmaskin. Det känns som om man kommer fram innan man lämnade
destinationen. (Malaysias trafik och vägnät är oändligt många
gånger
bättre än Indonesiens).
I Indonesien är buss och båt det vanligaste
kommunikationsmedlet men på
Java kan man även ta tåget. Det kunde vara skönt med lite
komfort så jag
valde Bisnis-klass (inget anglosaxiskt stavningskrångel här
inte). Ok, hur
föreställer man sig Business-klass? Hm, låt se. Bekväma
stolar,
aircondition, TV som visar CNN, PC-uttag för internetuppkoppling,
tillgängliga faxar man kan utnyttja?
Nja, inte riktigt...
Tänk er en SJ-personvagn från 1930-talet. Av någon anledning
var denna
vagn med om Blitzen i London och Dresden 1945, vilket förklarar
varför de
krossade fönsterrutorna utklassar de hela numerärt, samt
vagnens
miserabla kondition i allmänhet. Ganska snart begriper man var
namnet
Bisnis-class kommer från. En konstant ström av försäljare håller
"bisnisen" flytande
:) Vid ett tillfälle befann sig 20 försäljare i min vagn vid
samma
tillfälle!
Ok, vad kunde man köpa då?
frukt (mango, bananer, ananas + diverse frukter som antagligen
saknar
såväl engelskt som svenskt namn)
drycker (läsk, vatten, kaffe, te)
färgglada drinkar (de såg fullständigt livsfarliga ut!)
tidningar, godis, cigaretter såklart
matportioner innehållande ris + lite annat packeterat i banan-blad
(inte skal!)
posters med presidenterna Gus Dur och Megawati
miniräknare som piper högljutt
hårborstar, kamar etc.
Den pipande miniräknaren blev lyckligtvis ingen försäljningssucce.
En muslimsk kille i en lustig hatt började efterhand babbla
arabiska
och erbjuda nån form av ceremoni, dop, sista smörjelse... vad
vet jag???
Varje försäljare gick fram och tillbaka i tåget så ungefär
vart 10:e
minut fick man frågan om man ville köpa ett paket indonesiskt
godis med
exportkvalite.
Efter en stund hör jäg musik på hög volym och befarar att,
just det,
karaoken ska sätta igång. Det visar sig vara en medelålders
kvinna som
går i mittgången sjungandes en indonesisk schlager i en
mikrofon. Bakom henne
släpar en ännu äldre man på ett bilbatteri, en marshall-högtalare
samt
en kopp där man i monetära termer ska visa sin uppskattning. Så
höll det
på fram till tåget anlände från Jakarta till Yogyakarta ungefär
klockan
fem på morgonen. Allt oväsen hindrade dock inte asiaterna från
att sova. De
skulle kunna sova intill en jet-motor utan problem!
Jag har även åkt båt i Indonesien. Bolaget Pelni täcker i
stort sett
hela arkipelagen med två-veckorsturer. Det innebär att en båt
har en rutt
som tar två veckor och om man befinner sig på en avlägsen ö
kan det ta två
veckor innan nästa båt kommer om man har otur. Som så mycket
annat i
Indonesien är biljetterna indelade i olika klasser (bara för
att nämna det kan man
till och med välja vilken klass man vill ha på sin sjukvård!
Det finns
VIP-klass, och 1:a, 2:a samt 3:e klass på sjukhusen!!!!)
Jag har åkt med second class, tourist class samt economy class.
I alla
klasser ingår mat 3 ggr om dagen. Varför det hette tourist
class är lite oklart
eftersom jag var den endavästerlänningen på båten.
I second class delade jag en kabin med fem andra.
I tourist class fanns det ett en stor sovsal med kanske 60 människor,
medan i economy class får man hyra en madrass och försoka hitta
ett ställe
att sova. Resturangen i andra class var helt ok med god mat,
enbart de
tända ljusen saknades. I economy class fick man "maten"
serverad på en bricka
och hitta ett ställa att äta det. Duscharna och toaletterna var
lite
jobbiga i economy class. Genom att simulera det välbekanta
tillståndet man ibland
har efter en tequila slammer för mycket på Västgöta Nation,
dvs
tunnelseendet, kunde man hantera toaletterna. Stäng av
luktsinnet och koncentrera dig
på vad du vill se och utestäng periferi-seendet som har en
tendens att
lägga märke till saker man inte alltid vill lägga märke till,
så gick det att
använda även dessa toaletter.
Klockan 03.30 på morgonen väcks man av att högtalarna börjar
förkunna
böner (argh!!!!). Vid ett tillfälle förkunnar högtalarna på
engelska (för
första gången). "Lunch is served. Please dress properly."
Hm, uppenbarligen nåan som tycker jag är klädd som en
uteliggare!
Kort sagt kan jag klart rekommendera pelni-båtarna som vinner
överlägset jämfört med många dagar på buss.
En annan intressant aspekt på Indonesien är förhållande till
ljud,
eller snarare oljud på hög volym. Det verkar som om indonesier
registrerar
allt ljud 10 decibel under vanligt folk. Detta gäller TV-apparater,
moskeer,
trafik, precis allt. Det värsta jag har varit med om var nog färjan
mellan Sumbawa och Flores. Det fanns en stor kabin man kunde
sitta i. Först
visar de Rambo, part II på hög volym vilket iofs var uthärdligt.
När filmen
tog slut plockade en av besättningsmännen fram en mikrofon....
NEJ!!!
Karaoke!!!
Just det... Det var precis som att sitta på en rock-konsert, där
tondöva asiater sjöng schlager. Hörselskador undveks genom att
hålla händerna
för öronen. Efter en och en halv timme karaoke fanns
huvudsakligen två
tankar i mitt huvud.
1. Utförlig fantasi om hur jag behandlar karaokens uppfinnare.
Detta
terma varierades, dock med samma huvudsakliga slut. Uppfinnaren
gick en
långsam och plågsam död till mötes.
2. En travestering av Affe Apa (en lysande tecknad serie som
tidigare
fanns i tidningen Lundtan).
"Hm, jag befinner mig på en färja. Ett fönster är öppet.
Det är ungefär
20 meter till vattenytan. Närmsta land ligger nog inte längre
bort än fem
kilometer... Hm, chansen att överleva borde åtminstone vara en
på fem
:) "
Till slut hittade jag dock en annan lösning än att hoppa ut
genom
fönstret.
Jag gick ner på bildäck och spenderade resten av resan stående
bredvid
en säck kycklingar.
Jag fick en fråga fraan en av mina, hm "läsare", om,
och hur jag har
förändrats efter 10 månader på resande fot.
Av någon märklig anledning får jag numera ofta frågan: Var i
Irland jag
är från? Således har jag lagt till en irländsk accent på min
engelska
misstänker jag. Inte för att jag har en aning om varför.
En annan förändring är att ingenting oroar mig längre.
Allting ordnar
sig. Jag tror inte att jag var känd för att oroa mig särskilt
mycket när jag
var kvar i Sverige. I alla fall tror jag att jag har blivit
"värre".
Malariaprofylax är onödigt. Får jag sjukdomen sticker jag till
en
läkare och får det ordnat. Tycker jag inte om ett ställe
sticker jag vidare. Får
jag slut på pengar, fixar jag ett jobb. ALLTING ORDNAR SIG!!!
Jag vet inte om det märks hemma i Sverige men just nu pågar
Ramadan,
den islamska fastemånaden, vilket är en lite intressant
upplevelse. Detta
innebär att under en månad får reättrogna muslimer inte äta,
dricka
eller röka under tiden som solen är uppe. Med tanke på att
alla män i
Indonesien röker normalt är det kul att studera dem precis
innan solen går ner.
Jag satt vid ett tillfälle på ett tåg och kunde iaktta deras
beteenden. Det
börjar skymma, de börjar titta på varandra. En man plockar
fram sitt
cigarett-paket och tittar med längtansfyllda ögon på
cigaretterna. Fler
ögon på varandra. Till slut tänder en man en cigarett med en tändare
och
inte många minuter senare är vagnen rökfylld. När cigaretten
är färdig-rökt
börjar de äta och dricka. När jag kom fram till Jakarta var
det fullt
med folk ute, som festade, umgicks, smällde smällare, spelade
schack osv.
Var kommer jag fira jul? Till att börja med är det lite svårt
att få
julkänsla när det är 30 grader varmt och jag befinner mig i
ett
huvudsakligen muslimst land utan genuina jultraditioner, även om
en del
affärer försöker med välkända julsånger i technoutförande
:) Julen
kommer jag således att strunta i.
När det gäller millenium-partyt håller jag fortfarande på att
vela
mellan antingen Ko Pah-Ngan i Thailand eller Norra Sumatra,
Indonesien.
Förmodligen sticker jag till Thailand.
I alla fall, här är allting super!
God jul och gott nytt millenium på er!
Tillbax